Hybris

Förnöjt betraktar jag mörkret som faller tungt över nakna trädtoppar och frostig mark.
Jag rullar mig i slöjor av lidelse och förtär mitt kaffe i vrår där ljus inte når in. Jag stänger dörrar till rum där väggar rasar.
Jag fruktar ljus och kvider i mörker.
Inget biter på mig längre, jag lämnas oberörd. Jag sluter in mig och hoppas att vem som helst snart spränger mina murar och får mig att känna något jag inte känt tidigare.
Jag inspireras inte.
Jag famlar omkring, följer en ström där likgiltigheten slagit rot.
Jag betraktar människors urtvättade vanor och föraktar dem som aldrig förnyas. Jag sticker hål på bubblor i hemlighet och vill förtälja dem elaka hemligheter om dem själva. Hur lite de vet om världen innanför. Hur lite de egentligen gör, hur lite de efterlämnar något som är av vikt.
Hur obetydliga de är.
Demoner som under en viss tid vilat börjar skava, vill komma ut.
Röra om.
Rastlösheten gror och jag är så trött.
Jag vandrar med mig själv, oresonlig med insikter som inte når fram.
Jag ska traska långsamt, en dag kanske jag snubblar över något.
Vad som helst, bara något annat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s