Tidens helande joker

Jag stannade upp i något sorts förakt mot tiden. Ett barnsligt infall om att den skulle rädda mig. Medan den svepte förbi mig.
Inte stannat upp ett endaste ögonblick för att omfamna mig. Hjälpa mig uthärda den sorg som aldrig tycks vilja nötas ut.
Istället har den gnagt.
Skavt sönder mig i omlopp.
Heller har den inte bett om min hand för att slå följe.
Så jag har mest stått. Stått här med mig själv och byggt murar.
Så effektivt som bara jag kan.
Det är numera en vana att leva med den fula.

Det är bara jag som kan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s