Oberörd

Det lilla hjärtat kan gå sönder. Sprickor i obeständiga former kan gapa så ohörbart när stora händer släpper små. När tryggheten är allt de vill ha och en sista suck i vädjan om tröst.

De stora ögonen i det lilla människoansiktet kan tappa livet så fort och svartna i takt med de vuxnas rygglösa konturer som alltför ofta löses upp i intet.

De stora ögonen kan stirra blint och hitta detaljer som ingen annan ser, fokusera på den minsta av alla stenar för att stänga ut all bråte som flyger över huvudet när de höga rösterna bränner in kroniska sår i trumhinnans gångar. Gångar i hus där de sjuka bor, gångar som aldrig har ett slut. 

Tidigt kan de lova sig själva att aldrig bli som dem som skriker och bråkar, tidigt kan de klappa om hjärtat sitt och säga att magen ska sluta göra ont. Allt är bara på låtsas ändå.
Finns inte jag finns inte du.
Tidigt kan de lura sig själva och försvinna in i världar där ingen når in, med ett löfte om att någon aldrig någonsin kommer att få den platsen.

Februari 2014

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s