Tid

Jag tror inte på nyårslöften, faktum är att jag tycker det är ganska muppigt. Att just vid den här tiden på året så ska förändringen ske, bara för att 13 blir 14. Som om allt är annorlunda för att siffrorna ändras. Samma sak med ”tiden läker alla sår” – bullshit. Allt handlar om vad det är du gör med tiden.

Jag var kanske runt 15-16 år när jag låg och funderade i min säng på allt som var, jag hade hängt upp torkade blommor i fönstret som jag fått av min dåvarande pojkvän. Egentligen har jag alltid avskytt torkade blommor, de är bruna och döda – vad var det som var så speciellt med det? Mer än att jag skulle bevara det jag en gång fått, ett fysiskt minne…
Nåja, det var så grönt den sommaren och det kom med det dåliga vädret (otippat), molnen rörde sig med vinden och jag var arg. Arg på allt och alla, ingen förstod mig och jag kanske var mest av allt arg på mig själv för att jag inte förstod.
Det var rörigt hemma, jag minns inte vilken av alla röror vi var upp i just då men jag var så ilsk. Jag tror så här i efterhand att jag inte riktigt kunde beskriva den där hopplösheten jag kände och jag blev bara uppretad när andra försökte tränga sig på och analysera mitt tillstånd. Antingen skulle någon bara ”fatta”, eller så skulle jag fundera ut det själv och jag ville ha tid. Det skulle vara så jäkla bråttom hela tiden, att kunna uttrycka hur man känner och ge en anledning till varför. Varför känner du så? Varför, varför, varför?
Jag minns ett tillfälle då en psykolog frågade mig varför jag var så arg hela tiden? Då vart jag om möjligt ännu mer arg. Om en psykolog inte kunde greppa situationen vi befann oss i utan att jag skulle behöva förklara mer än vad hon visste så kunde jag inte hjälpa henne att hjälpa mig.
Jag var ju arg, räckte inte det?
Men den där dagen tillät mig själv att bli så där intim och avskalad med ögonblicket och slutade inte att fundera förrän jag kom på vad det var som fick mig att känna mig så obekväm.
När vinden ven med molnen så slog det mig: livet hade inte stannat av, det pågick ju hela tiden. Det var ju jag som stannat av. Jag var inte med, jag hängde inte med. Jag fanns bara. Det verkade dessutom störa min omgivning att jag inte hade en förklaring till min existens, att jag inte hoppade på livet. Det hade ju gjort allt enklare, för dem.

Alla element flyter ju på, vare sig det är storm eller lugn, det spelar ingen större roll vad jag känner. Men just då ville jag bara flyta med och nu förstår jag att det är det man gör mitt upp i sorg eller andra känslostormar och att det är det bästa man kan göra. När man inte kan fördjupa sig i det som gör för ont ska man bara följa med tills man inser att varken tiden eller känslorna hjälper om du inte tar hand om det. Om dig. Det är värt att stanna upp, strunta i allt vad tid heter och känna efter.

Så med det sagt, jag har en plan och jag hoppas att den hjälper mig att lösa upp fler planer. Jag vet vart och på vilka jag ska lägga fokus på just nu. Det får räcka så. Spela roll om det är 13 eller 14, jag ser fram emot det jag kan påverka.

Annonser

One thought on “Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s