Lump

Det är fegt att härda ut, stå ut i vantrivsel.

Det är fegt att härda ut vantrivsel. Jag härdar i vantrivsel och inser hur fegt det är. Jag ska krossa mina stora planer till små bitar och rita halva cirklar runt dem och en efter en ska jag sluta. När det är komplett och cirklarna har slutit samman är jag inte kvar här.

Vad är en chans om man aldrig tar den?

Mitt huvud är så enerverande trött. Samma tankebanor och gångar, samma trånga utrymmen och jag. Kan. Inte. Andas.

Vill krypa upp i hörn, fly från ångesten. Slippa undan. Skrika stopp låt mig va, ta inte mig med dig för att JAG VILL INTE! Jag klättrar på väggarna och är frustrerad, jag hatar människor och jag vomerar över lama konversationer. Jag bidrar inte och strör bitterhet som om det vore syre. Jag hatar mig själv, jag är tillbaka i självföraktet och jag låter en femåring äta sig fri inuti mig. Hon får ta all plats. Plats för irrationella tankar och missunnsamhet. Hon är livrädd men hon skrattar. Hon fick makt för att hon är rädd. Hur ironiskt är inte det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s